Linbastan

 

I bondesamhället hade linet stor betydelse. Den slitstarka fibern erbjöd mångsidig användning, från det utvalda brudlakanet till den grova spannmålssäcken. Ett väl fyllt förråd av finvävt och vackert broderat linne gav bondens hustru gott anseende och vittnade om flit och god ordning samt känsla för stil och smak.

Momenten i linberedningen är många. ”Rötningen” är ett. För att utvinna fibern ur strået läggs linet i vatten 10 till 14 dagar. Processen måste dock avbrytas effektivt genom torkning innan fibern tar skada och för detta krävs tillsats av värme om vädret är regnigt.

Värme- och torkkapacitet fanns i bastan, som liksom smedjan tillhörde de nödvändiga gårdshusen.

Badstuga (basta) vid Fundshult, Svinhult 1904. Fotograf Christian Hultgren.

 

Bastan användes för rökning av kött och fläsk och gjorde därmed lagring möjlig. Vid behov kunde spannmål torkas i bastan.

Bastorna användes allmänt till gemensamt bastubad s.k. ”imbad” av gårdens folk fram till ca. 1800-talet. Då verkar imbadet ha bytts ut mot varmt vattenbad i kar men forfarande i bastan. Detta gäller södra Sverige. I Finland lever i högsta grad ”finnbastun” i timmerhus med stenugnar som vattenbegjuts (imbad). De badande sitter på ”lavar” (höga bänkar) för bästa värmen.

Det var inte ovanligt att smedjor och bastubyggnader brann i eldsvådor. Därför placerades de på betryggande avstånd från övrig bebyggelse. Även bastan vid Råås har brunnit, någon gång före 1850. Den byggs nu åter upp på den gamla grunden.

I början av 1900-talet miste linbastan sin betydelse i bondesamhället. Orsaken var bl.a. minskat självhushåll.

Projektet föregicks av studier på ett antal befintliga gamla bastubyggnader i Ydre samt Rumskulla och Tidersrums socknar.

Samtliga visade sig ha i princip samma byggnadssätt och planlösning. Ett kvadratiskt fönsterlöst rum med ugnen, ”galten” kallad, i mitten. Därifrån en dörr ut till ”verandan” där linet kunde ”bråkas” (knäckas) efter torkning - även lämplig som vedupplag. Längs två väggar i bastukammaren löper breda hyllor ”lavar” för t ex spannmål och lin. Kammarens storlek är ca. 5x5 meter.

På bastudelen består undertaket av slanor av gran. Därefter näver i flera lager och slutligen torv. ”Verandan” har brädtak med lockbräder. Bastudelens undertak, granslanor, förbryllar. Torvtaket kan förklaras med att det torde vara värmehållande. Bytet torvtak - brädtak är också märkligt.

Ugnen ”galten”
Ugnarna i studieobjekten är i samtliga fall kallmurade av natursten med valv. Det krävs mycket tid att forma stenarna även i ett litet valv och med moderna hjälpmedel.

”Galtens” princip är enkel och funktionell. Man eldar i valvet, rök och hetta söker sig på bred front upp mellan stenarna. Den ansenliga mängden sten är ett bra värmemagasin samtidigt som elden hålls under kontroll.

Erfaret bastufolk rekommenderar ved från körsbärsträd vid rökning av korv och fläsk för smaken. Veden bör vara grovhuggen och inte för torr. Den brinner då långsamt och ryker bra.

 

Gibberyd i Rumskulla.

Den nya ”galten” vid Råås.

Näver
Att samla näver var intressant och lärande. För ändamålet krävs glasbjörk (vårtbjörken har skorpbark långt upp på stammen och då kan ingen nävertäkt ske). Dessutom rätt tid på året, från midsommartid eller då björkens tillväxt pågår som bäst.

Boxholms Skogar AB upplät välvilligt ett lagom grovt och välskött glasbjörksbestånd (20-25 cm i brösthöjd) på en f.d. odlingsmosse. Vi gjorde första försöket i mitten av juni, men troligen gjorde en kall vår att nävern inte ville släppa från stamen. Nästa försök gjordes i midsommarhelgen och då gick det bättre.

   

Björken fälls, kvistas och läggs med gemensamma krafter upp på underlag till bekväm arbetshöjd.

 

På varje halvmeter snittas nävern runt stammen. Därefter ett längsgående snitt och då släpper nävern nästan av sig själv om allt är rätt. När näverflängaren kommer upp i kronan har björken inget mer att ge.

 

   
 

Vår uppgift var 900 ark i storlek 50 x 50-70 cm.

Nävern tas millimetertunn och omfattar inte det betydligt tjockare tillväxtskiktet närmast veden.

Ett och annat kvisthål, liksom andra smärre skador, får lov att accepteras.

 

Taket
Undertaket, granslanorna (1) ligger lösa mot åsarna och vilar vid takfoten mot den grova plankan ”vågbordet” (2).

Näverarken (3) läggs med undersidan upp, omlott i minst tre lager. Arken ligger lösa.

Torv
Torven (4) togs på en hästbetad f d åker. Den lades i två lager, det undre med grässidan ner. Torven håller med sin tyngd undertaket och nävern på plats.

”Mullstock”
Vid takfoten hålls torven kvar av ”mullstocken” (5), som består av stamklovor och är lätt utbytbar vid rötangrepp.

Mullstocken i sin tur hålls på plats med ”takkrokar” (6) av ene.

© Text: Göran Gunnarsson